|
Vadstena kloster(Lat. Munasterium sanctarum
Maria Virginis et igidæ n Vatztena) var såsom
en rent nationel stiftelse det märkligaste och på vår
odling änder medeltiden mest inflytelserika kloster, som Sverige egt. Dess grundläggning torde
rättast kunna hänföras till år 1346, då, konung
Magnus Eriksson och hans drottning Blanka upprättade sitt testamente och deri anslogo 10 gårdar, bland dem Vadstena gård i Dals härad,
Östergötland, till det enligt den heliga Birgittas (se denna) uppenbarelser stiftade klostret. Det kräfde lång tid, innan klosterbyggnaderna, hvilka enligt reglerna skulle inrymma
både nunne- och munkkonvent, hunno blifva
fullbordade. Arbetet med dem företogs under
öfverinsecende af biskoparna i Linköping och
Vexiö samt häradshöfdingen i Kind, Johan Petersson i Ulberstad, och under närmaste ledning
af munkarna Störker, Nils i Häradshammar,
Gregorius och Finvid, hvilka öfverskredo den i
stadgarna fastställda storleken och derför bestraffades. Omkostnaderna blefvo ock större, än
man hade väntat; man vet, att de kontanta utgifterna snart öfverskredo 200 mark. Birgittas dotter Katarina bestormades derför, medan hon vistades i Rom, med böner om att skaffa hjelp, på
det att de unga konventen icke måtte behöfva
skickas ut för att tigga sitt underhäll. Under
konung Karl Knutssons tid förlades klostrets
ekonomiyggnader utanför den ursprungliga
inhägnaden. Klostrets regler stadfästes d. 5
Aug. 1370 af påfven Urbanus V. Nunnornas
antal, abbedissan medräknad, var 60, munkarnas
17, konfessorn inbegripen. Dessutom fingo 8
lekmän såsom tjenare antagas (se vidare Birgittinorden). Snart började frikostiga gåfvor hopa sig öfver Birgittas stiftelse. Inom
landet påbjöds en allmän afgift under namn afvårfrupenningen, hvilken insamlades af presterskapet och genom domkapitlen sändes till
klostret. Först när Upsala ärkebiskop och hans
lydbiskopar 1381 utlofvat 40 dygns aflat åt
dem, som erlade denna afgift, började den i
ymnigare man inflyta. Ett högst betydligt understöd erhöll Vadstena kloster, då päfven Bonifacius IX på drottning Margaretas begäran
1394 medgaf, att i Vadstena aflat skulle under
jubelåren få utdelas med lika rätt och verkan
som i sjelfva Rom. På en sten i klostret hoöggs
en inskrift derom. Hälften af de influtna medlen skulle sändas till romerska stolen. Stora
folkmassor lockades till klostret, hvilket vid
aflatsfesten 1394 erhöll mellan 5,000 och 6,000
mark. Den påfiige uppbördsmannen i Lybeck
fick länge ränta pä sin andel, hvilket framkallade bittert missnöje och hot, Jubel-åren,
hvilkas mellantider vexlade, sannolikt i förhållande till påfvens ekonomiska behof, medförde
ej vidare någon välsignelse till Vadstena. Klostret utsände inom landet bud för att hopsamla almosor, testamentsgåfvor och offer af
personer, som sjelfva för sjukdom eller andra hinder icke kunde komma till Vadstena. Man
började nu inskriva den ena gården efter den
andra i klostrets jordebok, och höga och laga
täflade om att med gåfvor stadga och betrygga
klostret, som snart fick rykte inom hela den
katolska verlden. Enligt påflig befallning skulle
biskopen i Linköping anställa ärlig visitation i
klostret för att granska reglernas efterlefnad.
Den första egde rum 1388. Det stadgades då,
att de s. k, beguiner (se d. o.), som samlat sig
i närheten af klostret, skulle lidas samt fingo
bikta för munkarna; att ingen af klosterfolket
hade rätt att utan. konfessorns vetskap och tillstånd såsom sin egendom behålla den minsta
småsak, vore det ock endast en nål, o. s. v.
Söndagen d. 23 Okt. 1384 invigdes högtidligen
nunnekonventet i närvaro af ärkebiskopen i Upsala och biskoparna i Linköping och Strengnäs.
Noga utstakades då de särskilda tillfällen, vid
hvilka munkarna egde rätt att inträda inom
ammornas konvent. Den första, som stod i spetsen för klostret, var Birgittas dotter Katarina
(se Katarina Ulfsdotter), ehuru hon icke
oftentligen namnes såsom abbedissa. Trots all
den vördnad man egnade denna klosterstiftelse
hände det dock redan i begynnelsen, att den
utsattes för våldsamheter från lekmännens sida,
hvarför påfven Gregorius XI 1377 befallde biskopen i Linköping att tillsae, att hvarken konungar eller andra måtte i någon mån inkräkta
klostrets egendom eller göra det någon skada.
Men redan Urbanus VI måste till ärkebiskopen
i Upsala samt biskopen i Strengnäs förnya befallningen derom. Den sistnämnde utfärdade
1379 åtskilliga bullor, hvilka stadgade bl. a.
att klostret skulle befrias frän afgifter till påfliga nuntier och legater äfvensom tionde från
de gårdar, som lägo under klostrets eget bruk,
samt att inga byggnader skulle få uppföras i
klostrets närhet, ej häller något annat kloster
på mindre afstånd än en half' mil. Då längre
fram i tiden ett kapell inreddes af borgmästare
och råd i helgeandshuset i Vadstena, tilläto
icke abbedissan och konfessorn, att flere än två
mässor om dagen der fingo hållas, for att icke
för mycket draga folket bort från klostrets egen
kyrka. Det var föreskrifvet, att i den senare
13 altaren skulle underhållas. I början var ett
kapell af trä uppfördt, men det nedbrann 1388
jämte två stenhus och en del af nunnornas byggnad. I kyrkan förvarades en stor mängd reliker, bland hvilka Birgittas naturligtvis särskildt tillvunno sig folkets dyrkan. Delar af
dem plägade jämte böcker skänkas till de klosterstiftelser, som utgingo från Vadstena (om dem se Birgittin-orden, sp. 562). Bland
reliker måäfven nämnas »jungfru. Marias mjölk»,
hvars äkthet någon skeptiker betviflat, men den
försvarades af priorn Petrus i Alvastra med
stöd af hvad jungfrun sjelf uppenbarat för Birgitta. Tron på denna relik synes hafra varit
af stor styrka i trakten omkring klostret, ty
ännu 1542 klagade Gustaf I. att borgarena i
östgötastäderna voro »fulle af jungfru Maria
mjölk, sancta Britas uppenbarelse och annat papisteri». Det var endast i form af relikgömmor och kyrkokärl, som enligt reglerna klostret egde att pråla med guld och silfver, hvarför ock konung Karl Knutsson från klostret
borttog de två dyrbara guldkronor, som konung
Erik af Pommern och drottning Filippa öfverlemnat till klostret, men lät den guldtafla der
förblifva, i hvilken klostret låtit infatta de reliker samma drottning skänkt. Birgittas reliker
gjorde Vadstena snart till en vallfartsort, der
pilgrimer från skilda håll kunde söka försoning.
Sedan orden spridt sig till andra land, anlände
ofta munkar från dessa för att i moderklostret
anställa forskningar rörande reglerna eller afskrifva arbeten i klostrets rika bibliotek, hvars
böcker torde hafva uppgått till ett antal af några
tusen. (Jfr C. Silfveratolpe: »En blick i Vadstena
klosters arkiv och bibliotek», i »Ur några antecknares samlingar. Gärd .... till G. E. Klemming»,
1891.) Genom en delvis ännu förvarad brefvexling
med de utländska birgittinklostren underhölls
ock liflig förbindelse med andra land, och det
hus i Kom, som Birgitta erhållit i gåfva af
en italiensk dam, och som sedermera kom i
klostrets ego, förestods af munkar från Vadstena, hvilka sålunda kunde på ort och ställe
bevaka klostrets intressen hos kyrkans öfverhufvud. Samfärdseln mellan klostret och påfvestaden blef ock mycket liflig. Det var sannolikt från Söderköping munkarna på klostrets
egna skepp företogo färder till någon nordtysk
hamn samt derifrån vidare till Rom på egna
hästar, på hvilka klostret synes harva haft god
tillgång. — Vid midsommartiden 1422 anlände
till Vadstena en bulla frän Martin V, hvilken
innehöll förbud för birgittinklostren att hysa
två konvent, både munkar och nunnor. Denna
fråga utgjorde föremål för vidlyftiga öfverläggningar vid kyrkomöten, och våra medeltidshandlingar meddela ett och annat, som kan
förklara det missnöje och de farhågor birgittin-
regeln i detta afseende framkallat, om ock de
från tiden för det svenska klosterväsendets förfall
härstammande berättelserna om klosterlefnaden,
hvilka särskildt riktat sin skärpa mot Vadstena
såsom katolicismens förnämsta hållpunkt vid reformationens framträngande, måste anses öfverdrifna. Konung Erik och hans gemål skrefvo
egenhändiga et till påfven och lyckades förmå
honom återtaga sin befallning ocli medgifva,
att regeln förbiet oförändrad. Drottning Margareta besökte ofta Vadstena, erhöll genom s.
k. broderskapsbref delaktighet i klostrets förböner och goda verk samt tog någon gång del
i dess enskilda angelägenheter. Drottning Filippa blef i klostret begrafven. På sin eriksgata 1442 anlände konung Kristofer till Vadstena, bekräftade dess privilegier samt visade
sig alltid klostret synnerligen bevågen. Konung
Karl Knutsson fann sig 1452 föranlåten att gripa
in i klostrets styrelse och yrka på abbedissan
Ingeborg Gerhardsdotters och konfcssorn Magnus Unnessons afsättning. De afgingo frivilligt men deras förseelser äro ej kända. Ej
häller har man reda på anledningen till att
bägge konventen året derpå träffades af bannstrålen. Konungen lät sedermera i klostret insätta sin 8-åriga dotter Birgitta, vid hvars invigning 1455 stora högtidligheter firades. Abbedissas afsättning hade en gång förut egt rum
i Vadstena, då nämligen Ingegärd Knutsdotter
1403 nödgades nedlägga sitt ämbete på grund
af de svära förytelser mot reglerna, till hvilka
hon gjort sig skyldig, såsom bl. a. då hon ur
den kista, der de influtna aflatspenningarna förvarades, uttagit 200 mark, som hon lemnat till
biskopen i Linköping. Klostrets tillgång på
penningar var sä stor, att betydande summor
kunde utlånas, och sådana synas halva varit
placerade äfven utom landet. Gårdar togos
som pant eller köptes för kontanta medel, och
konung Kristiern I upptog ett lån af mellan 800
och 900 nobler mot förbindelse att låta upprätthålla gudstjensten i Vadstena sockenkyrka.
Under de inre oroligheterna efter konung Kristierns afsättning förskaffade sig borgmästare
och råd i Vadstena klostrets tillåtelse att omgifva hela staden med vall och graf, som skulle
utstakas enligt klostrets anvisning. Borgerskapet iklädde sig skyldighet att försvara såväl
klostret som staden. Staden stod i flere afseenden i underordnadt förhållande till klostret.
Så skulle t. ex. hvar och en, som der ville
bygga, till klostret utgöra 12 dagsverken samt
½ marks skatt. Flere gånger härjades staden
och klostret af vådeld; största förödelsen inträffade 1495, då ett kort förut uppfördt sjukhus nedbrann äfvensom det nyligen uppsatta
boktryckeriet samt en stor del af den upplaga
af Birgittas »Revelationes», som på klostrets
bekostnad blifvit tryckt i Lybech. Klostrets
privilegier bekräftades af hvarje ny regent,
men blefvo under 15:de årh:s senare del icke
utvidgade, om man undantager det tillstånd i
Sten Sture 1492 gaf klostrets tjenare att gå ut
i vissa landskap för att till klostrets behof uppköpa boskap. Med lefnadsförnödenheter måste
klostret nämligen förse sig i rikt mått. Dels
var ju klosterfolkets och tjenarnas antal stort,
dels gästades klostret oupphörligt af såväl landsmän som främlingar. Bland de senare märktes emellanåt påfliga aflatslirämare — Marinus de Fregeno 1462, Bartolomeus de Camerino 1484, Antonius Masth 1490 —, under
hvilkas vistelse i Vadstena stora sammanskott
gjordes. Man har ännu i behåll uppgifter om
hvad som årligen förtärdes af klosterfolket.
Trädgårdsskötseln uppdrefs högt, och bland varor, som utifrån infördes, nämnas särskildt åtskilliga sydländska läckerheter. Inemot gryningen af den nyare tiden blef förbindelsen
mellan klostren allt lifligare; förhållandena kräfde
mer än förr ömsesidigt bistånd, och i den brefvexling mellan Vadstena och dotterklostren, som
ännu bevaras, kan man följa reformationens framsteg alltifrån Wittenberg. Klostrets gyllene tid var då förbi; i Rom yttrades missnöje
dermed att visitationer icke regelbundet anställdes i klostret, men med samma rastlösa ifver som förut arbetade nunnor och munkar för
klostrets bästa. Man hoppades förvärfva åt detsamma ökadt anseende genom att söka utverka, att Birgittas dotter Katarina skulle liksom modern blifva kanoniserad. Dertill erforderliga penningemedel insamlades, och man tyckte sig
1513 hafva hunnit tillräckligt långt för att kunna
begynna förfärdigandet af det dyrbara silfverskrin, hvari hennes ben skulle hvila. Silfret,
uppgående till öfver 100 lediga mark, behöfdekonung Gustaf till landets undsättning och tog
det deriur. De sista konungabesök klostrets
diarium omtalar äro konung Kristiern II:s 1520
och 1521. Då sistnämnda är det möte hölls i
Vadstena, der Gustaf Eriksson utsåga till Sveriges
rikes föreståndare, nämner väl diariet hans namn
och kallar honom »den stränge mannen, som
infunnit sig der i staden», men något besök i
klostret synes han icke den gången hafva gjort.
1522 stadfäste han klostrets privilegier, men
kort derefter började han lägga hand på dess
tillhörigheter. Klostret bortförlänades till personer, som fingo i uppdrag att söka utsläcka
den katolska tron, och af domkapitlet i Linköping infordrade körningen uppgift om någon
person, som kunde bringa klosterfolket i Vadstena, reformatorernas lära. Munkarna utsändes
i landet såsom kyrkoprester, lärare eller läkare
och äfven såsom missionärer till Lappmarken.
Nunnorna slutade i allmänhet sina dagar i klostret, der några lefde qvar ännu vid 1500-talets
slut. Den katolska trosifver, som åter lågade
upp inom konungafamiljen, kom Vadstena kloster till hjelp och fördröjde dess dödsdom till
riksdagen i Söderköping 1595, efter hvars afslutande hertig Karl begaf sig till Vadstena, i
afsigt att utsläcka katolicismens sista gnista.
De få återstående nunnorna fingo dock tillåtelse
att blifva qvar der till sin död, och dem tillförsäkrades underhåll. Den sista abbedissan,
Katarina Olofsdotter, lär hafva begifvit sig till
birgittinklostret vid Danzig. Vadstena kloster
synes hafva egt omkr. 800 gårdar vid tiden för
konung Gustafs reduktion. De kommo landets
befriare väl till pass, i synnerhet som klostret
lagt sig vinn om att i hög grad befordra, jordbruk och dermed beslägtade näringar. Hvad
det verkat för den andliga odlingen kan ännu
spåras särskildt i den mängd skrifter, merendels
öfversättningar, men äfven många original-arbe-
ten, som utgör grundstommen af vår medeltids.
literatur. T klostret fördes anteckningar öfver tidens vigtigaste tilldragelser, särskildt sådana,
som rörde klostret. Sammanfattade under titeln »Diarinm Vatzstenense» (1344—1545), hafva de
tvänne gånger utgifvits af trycket och utgöra
en af de vigtigaste källorna för kännedomen om
vår yngre medeltid. Genom nunnorna och munkarna i Vadstena spred sig den europeiska kulturen till och i Sverige hastigare, än det hade
kunnat ske dem förutan. — Jfr C. Silfrerstolpe:.
»Klostret i Vadstena» (i »Hist. bibliotek», I,
1875). C. S-e. |
