|
Omberg, bergshöjd i Östergötland pä Vetterns östra strand, ligger inom Väfversunda
socken af Dals härad och Vestra Tollstads socken af Lysings härad. Berget, som i n. och s.
har en längd af 10 km., och hvars största bredd
är 3 km., har på midten en höjd af omkr. 240
m. öfver hafvet, men den längre söderut belägna högsta toppen, Hjessan, når 262,8 m. öfver hafvet och 174,7 m, öfver Vettern. Omgifvet på ena sidan af vatten, på den andra af
slättland, synes O. vidt omkring samt erbjuder
sjelf vidsträckta utsigter öfver hela Vettern,
och delar af de omgifrande landskapen. Mera
framstående delar af bergets sluttningar hafva
särskilda namn såsom Alvastra branter längst,
i s. samt vidare mot n. åt landsidan: Klintebergen, Makersbergen och Blanksbergen. Åt
sjösidan stupar O. merendels brant, på vissa.
ställen med tvära stalp, stora kringvräkta klippor och en mängd grottor. På denna sida kallas,
från n. räknadt: Måkbergen, Vestra väggar,
Mullskräerna, Grytsbergen, Oxbåsebergen och
Rödgafvel. O. var förr kunglig djurgård, sedan
1805 till betydlig del kronopark (denna omfattar 1,284,44 har), och är i allmänhet beväxt
med skog, mest af barrträd. Dock finnes äfven
löfskog, deribland bok. Dess flora erbjuder för
botanisten mycket af intresse, och dess geologiska förhållanden äro högst märkvärdiga. 0:s
hufvudmassa utgöres af grofkornig granit; vid
sydvestra delen finnes dock äfven något gneis.
På den mot Vettern vända sidan af berget anstår vid Elfvarums udde sandsten, derifrån,
norrut till Mullskräerna, brant uppresta lager
af skiffer. Dessa båda bergarter tillhöra den
geologiska formation, som efter Visingsö blifvit benämnd Visingsöserien l. Visingsöformationen. Norr om 0:s granitmassa, vid Borghamn, finnes silurisk kalk (ortocerkalk) i nästan
horisontala, bäddar och är der föremål för brytning. Denna kalk höjer sig endast obetydligt
öfver Vetterns yta. På ett relativt litet område
träffas der följaktligen flere skilda formationer,
och 0:s geologiska byggnad har varit föremål
för mycket olika tolkningar. Hisinger antog,
att graniten är yngre än Visingsöserien samt
att den genombrutit skiffrarna och dervid förorsakat dessas uppresta läge. Den horisontalt
liggande ortocerkalken vid Borghamn skulle
deremot enligt hans mening vara afsatt efter
granitens framträngande. Enligt en annan åsigt
skulle graniten ej blott vara yngre än Visingsöserien utan äfven yngre än ortocerkalken. d. v.
s. den skulle äfven hafva genombrutit denna.
Numera är man dock allmänt ense derom, att
graniten är äldre än båda de anförda formationerna, hvilka följaktligen icke hafva blifvit
genombrutna af graniten, utan tvärtom afsatt sig
på densamma. Skiffrarnas uppresta läge antages i stället stå i samband med uppkomsten
af Vetterns bäcken, hvilket skett genom en storartad sänkning af den underliggande berggrunden. Den nuvarande Vetterns plats upptogs
ursprungligen af urberg, hvars yta bildade
fortsättning af O. På detta urberg hade Visingsöserien afsatt sig horisontala lager och betäckte då äfven O. När Vetterbäckenet instörtade. blef en del af Visingsöseriens lager så
att säga hängande på 0:s vestra sida, och det
är följaktligen sänkningen, som är anledning
till skiffrarnas uppresta läge. Genom erosion bortspolades i tidernas längd Visingsöseriens lager
från urberget på ömse sidor om den sjunkna
rännan, medan de i denna — Vetterbäckenet
— voro skyddade och der kunde bibehålla sig
till våra dagar. Vetterns bäcken var då h. o.
h. fyldt af ifrågavarande serie. Derefter afsattes silurlagren pä såväl Visingsöseriens som
urbergets genom abrosion jämnade yta. Sedermera inträffade den tilldragelse, genom hvilken
östgötaslätten nedsänktes i förhållande till omgifvande urberg, och det är antagligt, att 0:s
norra och östra sidor angifva en del af gränsen för det sänkta siluromrädet. Silurlagren
bortsvämmades i sin tur frän höjderna och finnas numera i behåll endast på den lägre belägna östgötaslätten. Vetterns af Visingsöserien
utfyllda bäcken utgräfdes under istiden delvis,
och det nuvarande vattenbäckenet har sålunda
äfven isens erosion att tacka för sin tillvaro.
0. sjelf är ett stabilt parti, beläget mellan
tvänne sänkta områden, eller, enligt geologisk
terminologi, en s. k. borst. Sådana partier i
berggrunden hafva särdeles passande blifvit
jämförda med en på en sjöbotten liggande, upp
till vattenytan räckande sten, kring hvilken vattnet vid isläggningen småningom sjunker, så
att den is, som ursprungligen betäckte vattenytan (och äfven stenen), bräckes kring stenen eller lutar sig upp mot honom, hvarigenom denne synes högre än isen på vattenytan. Gränsen mellan 0:s urberg å ena
sidan samt Visingsöserien och silurlagren å den andra utgöres enligt denna åsigt af förkastningar. |
