|
Birgittin-orden, uppkallad efter sin stiftarinna, den heliga Birgitta, stadfästes af påfve
Urban V d. 5 Aug. 1370. Han kallades officielt "Frälsarens orden efter den hel. Augustin
reformerade regel". Ordens kloster voro—lik
som åtskilliga benediktin-kloster — dubbla, d
v. s. beboddes af både nunnor och munkar
ehuru de båda konventens bostäder borde vara
skilda från hvarandra, Birgittas hufvudafsigt
med denne orden var, att de merendels högättade nunnor, som intogos i dess kloster, skulle
ha, en djupt religiös uppfostran och sådana kunskaper, som kunde sprida, sin välsignelse til,
folkets, djupare led. Vid nunnornas sida ställdes munkkonventet, dels för att förrätta sådana
sysslor och förvaltningsbestyr, som icke kunde
— i kloster med ständigt tillväxande besittningar
af allehanda slag-, såsom gårdar, qvarnar, fisken
o. s. v. — utöfvas af nunnorna, men företrädesvis för att förrätta gudstjensten, hvilken älfven bevistades af allmänheten, hvadan föredragen borde vara okonstlade och hållas på svenska.
Klostret styrdes af en abbedissa, som valdes af
konventet. Åldern för inträde var bestämd för
nunnorna, till 18 och för munkarna till 25 år.
Enskild egendom fick ej medföras i klostret.
Munkarnas antal bestämdes till 17, hvaraf 13
skulle vara prester, 2 diakoner och 2 underdiakoner; nunnorna voro 60. Dessutom funnos
4 mässdjeknar och 8 lekbröder, hvika hufvudsakligen sysselsatte sig med verldsliga förrättningar. Endast på vissa tider samt bakom
jerngaller och i vittnens närvaro egde klosterfolket att mottaga besök och samtala med de
ankommande. Tystnad skulle för öfrigt iakttagas under störste delen af dygnet. Många
fastetider voro föreskrifna. Till en början var
det föreskrifvet, att en prior skulle för en tid
af 3 år väljas af konventet, och valet stadfästas af abbedissan. Priorn tillkom att öfvervaka gudstjenstens förrättande. Af honom och
munkkonventet skulle tre prester utses för att
underhålla nunnornas gudstjenst och i samråd
med abbedissan skulle han välja två konfessorer. Det dröjde dock ej länge, innan han af
påfven förklarades skyldig abbedissan lydnad;
derför borde han bortlägga sin gamle titel och
i stället kallas generalkonfessor. Vid samma
tid ställdes birgittinklostren under påfvestolens omedelbara domsrätt. Endast i två fall var det
munkarna tillåtet att ingå i nunnornas boning,
nämligen för att föra sakramenten tll en dö-
ende nunna eller för att bära ut en afliden nunnas lik. Visitation skulle årligen förrättas af
stiftets biskop. Orden kom genom påfliga bullor i åtnjutande af alla de privilegier, som blifvit gifna augustin-ordens öfriga kloster. Af
hvarje nyvald påfve stadfästes de af hans föregångare gifna privilegierna. Under medeltidens
oroliga skiften var det nämligen nödvändigt att
pä sådant sätt söka freda klostren och deras
egendom från de verldsliges inkräktningar. Inom
ordens kyrkor rådde samma enkelhet och brist
på yttre prydnader som inom cistersienskyrkorna.
Nunnornas klädnad var en hvit och en grå
kjortel samt en grå mantel utan veck eller rynkor,
hvilken sammanhölls öfver bröstet med en träknapp och slutade en tredjedels aln från marken. Munkarna nyttjade en underklädnad af
hvitt vadmal och deröfver en kjortel af grått
vadmal samt en grå mantel. På hufvudet buro
de en grå mössa af, kläde eller vadmal mod
kapusjong.
Att man i Sverige med förkärlek omfattade
denne orden, såsom af nationelt ursprung, synes bäst af de många gåfvor, som hopades
öfver klostret i Vadstena. Men äfven utomlands uppväxte icke få birgittinkloster, bland
hvilka de förnämsta voro Paradisua vid Florens, Marieho pä Lålland, Munkeliv vid Bergen,
Maniendal vid Reval, Marienvald vid Lübeck,
Marienkron vid Stralsund och Nådendal i Finland. Såsom bevis på det vidsträckta anseende
orden och dess stiftarinna åtnjöto kan anföras,
att polske konungen Vladislav — sedan han i
den blodiga drabbningen vid Tannenberg- besegrat Tyska orden — beslöt att till det svenska helgonets ära uppföra ett kloster, der himlens frid kunde nedkallas öfver de fallne kämparna. Ännu in i det 17:de årh. egde orden
bestånd i södra Europa.
Klostrens läge valdes i allmänhet i fagra
nejder. Mycken omtanke egnades åt trädgårdsskötsel och åkerbruk. I detta afseende var ordens verksamhet af den största betydelse för
värdland, der äfven på den andliga kulturens
område många minnen tala högt om dess välsignelserika inflytande.
C. s-e. |
